Detta viktiga insikt fick jag av min lärare under en retreat. Den var så träffsäker att jag vill dela den med er.
När man talar om beroenden tänker de flesta på alkohol, cigaretter eller socker. Men det finns ett beroende som är betydligt starkare. Så starkt att de flesta inte ens märker att det finns där.
Det är beroendet av våra egna tankar och känslor.
En människa kan avvänjas från alkohol, men ingen kan avvänjas från känslor, från den ständiga inre dialogen eller från behovet av att om och om igen återuppleva samma känsla.
Många vill inte tänka på det förflutna men fortsätter ändå att älta det i åratal. De vill inte vara arga men återvänder varje dag i tankarna till den person som sårade dem. De vill inte lida men återskapar gång på gång samma berättelser inom sig.
Och nej, det här är inte en text om positivt tänkande. Ibland blir strävan efter att tänka positivt bara ännu ett sätt att fly från sig själv. Precis som försöket att inte tänka alls kan föra oss långt bort från meditationens verkliga mening.
Det räcker med en enda negativ tanke. Om vi inte släpper den börjar den samla på sig fler detaljer, fler argument och fler bevis. Irritation blir till förbittring. Förbittring blir till ilska. Ilska blir till hat. Och plötsligt är människan fullständigt övertygad om att hon har all rätt i världen att hata.
Det farligaste med hat är att det nästan alltid känns berättigat. Men känslan av att ha rätt är inget bevis på att man faktiskt har rätt. Den säger egentligen ingenting om verkligheten. Den säger bara hur starkt egot har smält samman med sin egen version av händelserna.
Så länge människan är upptagen med att hitta syndabockar märker hon sällan att den största skadan inte drabbar den hon hatar, utan henne själv.
Modern forskning har länge visat sambandet mellan aggression, fientlighet och förändringar i kroppens biokemi. Stresshormonerna ökar, inflammatoriska processer förstärks och immunförsvaret påverkas negativt. Kroppen börjar bokstavligen förgifta sig själv. Här uppstår en märklig paradox. När vi vill straffa någon annan straffar vi vår egen kropp. När vi önskar förstörelse för någon annan sätter vi samtidigt igång en nedbrytande process inom oss själva.
Det är därför hat aldrig är en seger, inte ens när det känns rättfärdigt.
Ilska liknar en tunnel. Så länge människan befinner sig i den ser hon bara målet. Bara fienden. Bara sin egen rätt. Nyanserna försvinner. Sammanhanget försvinner. Förmågan att se helheten försvinner.
Därför begås många av de handlingar som människor senare ångrar inte på grund av hat, utan på grund av övertygelsen om att de har rätt. Detta tillstånd brukar kallas affekt. Många använder det som en ursäkt: ”Jag visste inte vad jag gjorde.”
Men det är en bekväm lögn.
Människan tycker om tanken att hon helt förlorade kontrollen i sin ilska, eftersom hon då slipper ta ansvar för det som hände.
Oavsett hur stark känslan är finns det nästan alltid en liten gnista av medvetenhet kvar. Kanske svag, nästan omärkbar, men den finns där. Föreställ dig att du är rasande. Men just i det ögonblicket får du syn på ditt barn eller någon du älskar. Plötsligt skiftar uppmärksamheten och hela ditt tillstånd förändras. Det betyder att medvetandet aldrig försvann. Det blev bara tillfälligt uppslukat av känslan.
Det är också därför de gamla traditionerna lade så stor vikt vid att träna sinnet. Yoga var till exempel aldrig i första hand ett system för kroppen. Kroppen var bara ett verktyg. Det egentliga arbetet handlade om medvetandet.
Problemet är nämligen inte själva känslan. Problemet uppstår när vi identifierar oss helt med den. Bakom detta står nästan alltid egot. Det är egot som behöver ha rätt. Det är egot som kräver en skyldig. Det är egot som vill vinna argumentet och behålla kontrollen över sin egen berättelse om verkligheten.
I samma ögonblick som behovet av att försvara sin egen rätt till varje pris försvinner, börjar elden som hållit konflikten vid liv att slockna.
Det är inte problemet som försvinner.
Det är bränslet.
Alltför ofta bedömer vi världen genom våra känslor. Vi tror att vi säkert vet vem som har rätt och vem som har fel. Men livet är sällan så enkelt. Verklig frihet uppstår inte när problemen försvinner. Den uppstår i det ögonblick då tanken slutar styra och känslan slutar bestämma våra handlingar.
När vi kan säga: ”Jag ser allt detta, men jag vill inte delta i det.”
Det är då det tyngsta av alla beroenden upphör. Beroendet av våra egna tankar.