Ett av vår tids största hälsoproblem är att dålig hälsa har blivit så vanlig att vi börjat betrakta den som normal. Magbesvär, IBS, PMS, tidig menopaus – beskrivs som naturliga delar av livet. När tillräckligt många har samma problem flyttar vi gränsen för vad vi accepterar. Ohälsan blir en norm.
PMS har blivit så vanligt att det nästan framställs som ett obligatoriskt inslag i att vara kvinna. En regelbunden och symtomfri menstruationscykel är ett viktigt tecken på att kroppens hormoner och reproduktionssystem fungerar som de ska. PMS är information – ett sätt att säga att den hormonella regleringen inte fungerar optimalt. Detsamma gäller när menopaus kommer för tidigt. Hur många stannar upp och frågar varför kroppen börjar stänga av reproduktionen redan i 40-årsåldern? Istället flyttar vi gränsen och gör även den utvecklingen till ny norm.
Om nästan alla på en arbetsplats har sömnproblem och magkatarr på grund av stress, slutar medarbetarna att reagera. Det blir ”normalt” att må dåligt, och den som faktiskt sätter gränser kan i stället uppfattas som avvikande.
Psykologisk forskning visar att missnöje med sin egen kropp har blivit så utbrett att det numera är det statistiskt ”normala”. Att vara helt nöjd med sitt utseende har blivit ett undantag.
Att ha ont i ryggen eller lederna är så statistiskt vanligt bland vuxna att många läkare viftar bort det med att ”det hör till åldern”, i stället för att behandla det som en funktionsnedsättning.
Samtidigt behandlar vi kroppen som en sophink – trots att den är det mest avancerade biologiska system vi känner till. En superdator vars kapacitet vida överstiger det de flesta av oss någonsin använder. Varje sekund registrerar den, reglerar, reparerar, anpassar sig för att hålla oss vid liv. Det är genom kroppen sker själva livet. Vi har inget annat instrument. Ändå lever många som om den vore försäkrad mot obegränsad felanvändning. Vi ignorerar dess signaler, motarbetar dem, och blir förvånade när funktionerna sviktar. Vi tycker att kroppen är ett problem, trots att den länge försökt kompensera för de villkor den fått.
Den som lär känna sin kropp, lyssnar på den och samarbetar istället för att motarbeta, kan upptäcka resurser som tidigare varit dolda. Den kan återställa funktioner och bygga om långt mer än vi brukar räkna med. Men den kan inte kompensera obegränsat.
Genetiken får ofta bära skulden. Ibland med rätta. Men generna har inte förändrats i samma takt som kurvorna för ohälsa har stigit de senaste decennierna. Det som finns i familjen är inte alltid ett bestämt öde. Från våra förfäder ärver vi gener, men också sätt att äta, tänka, reagera, hantera stress, förhålla oss till kroppen. När samma program styr samma val, blir resultatet ofta detsamma. Då kallas det ärftligt, trots att en del av arvet är normer som aldrig blivit ifrågasatta.
Vi upprepar det som bryter ner kroppen, betraktar konsekvenserna som oundvikliga och söker en snabb lösning som låter oss fortsätta som förut. Sedan lär vi nästa generation att dessa besvär hör till livet.
Normalt är ett mått på hur många som har ett problem.
Det gör det inte till en norm.
Blandar vi ihop dem, sänker vi ribban för hälsa.