När medicinen i mitten av 1990-talet gick in i den evidensbaserade eran blev homeopatin ett av de första områdena som utsattes för en strikt statistisk granskning. För detta användes randomiserade placebo-kontrollerade studier (RCT).
RCT och den efterföljande sammanställningen av data i form av metaanalyser, rankas mycket högt inom den etablerade medicinens vetenskapliga metodik – ett format som betraktas som ”gold standard”. Denna typ av studiedesign minimerar påverkan av slump, förväntningar och subjektiva faktorer och ger därmed en så ren bild som möjligt av behandlingseffekten.
År 1997 analyserade forskaren Klaus Linde tillsammans med kollegor 89 sådana studier. Resultatet (en odds ratio på 2,45) visade en tydlig fördel för homeopati jämfört med placebo. Det är särskilt viktigt att notera att även de tio studier som höll allra högst metodologisk kvalitet (enligt Jadad-skalan) uppvisade en statistiskt signifikant effekt.
Självklart väckte dessa resultat en intensiv akademisk diskussion. Under de följande åren publicerades flera alternativa analyser som försökte komma fram till motsatt slutsats. För att nå dit behövde författarna ofta exkludera mer än 90 % av det kliniska materialet – ibland till och med ersätta verkliga data med teoretiska modeller.
Det mest kända kritiska argumentet blev den så kallade funnel plot från Aijing Shangs forskargrupp (2005). Men tolkningen av detta diagram visade sig vara metodologiskt fel. Det skapar en illusion av att små studier per definition är mindre tillförlitliga, trots att de i verkligheten ofta undersöker interventioner där man förväntar sig en starkare behandlingseffekt och därför av etiska skäl genomför dem på mindre patientgrupper.
Med andra ord: för att dra slutsatsen att homeopati saknar klinisk effekt behövde man antingen bortse från nästan hela det befintliga forskningsunderlaget eller använda statistiska metoder som inte tog hänsyn till grundläggande skillnader mellan olika sjukdomar, studiedesigner och kliniska verkligheter.
Den moderna forskningen rör sig i dag mot en mer nyanserad och genomtänkt analytisk tradition. I stället för att slå ihop alla studier i en enda abstrakt kategori förespråkar allt fler forskare att homeopatiska behandlingar bör analyseras inom specifika sjukdomar eller grupper av tillstånd. Ett sådant sätt ligger närmare den faktiska kliniska praktiken och ger en mer differentierad – och mer rättvisande – vetenskaplig bild av homeopati.
https://karger.com/fok/article/20/5/376/353085/Homeopathy-Meta-Analyses-of-Pooled-Clinical-Data
https://systematicreviewsjournal.biomedcentral.com/articles/10.1186/2046-4053-3-142